jag har världens bästa vänner.
Det här är till alla er som tagit er tid att lyssna på mig och mitt kaos.
Till alla er som har sett mina sår och kramat mig lite extra, till alla som har sett mig gråta och som har torkat mina tårar. Alla som suttit med mig i spöregn och fått mig att skratta genom tårarna. Det är till alla er som skickat hundratals sms med peppande ord och kärlek. Det är även till er som trott på mig när jag visat allt annat än vilja. Det är helt enkelt till er som räddat mig om och om igen.
Ibland undrar jag varför. Varför har ni gett mig er tid och er kärlek? Hur orkade ni? Varför har ni hjälpt mig resa mig upp så många gånger och varför har ni inte flytt de gånger jag varit helt förjävlig? Varför har ni stått vid min sida trots alla motgångar och undanflykter. Varför? Det är nog ingen fråga någon kan svara på, för vad svarar men egentligen på något sådant? Alla ord känns så små när man ska förklara för någon varför man älskar utan gränser. Kanske är det just det som är svaret på mina frågor. Kärlek som inte har några gränser går inte att styra. Kärleken som ni gett mig. Jag vill bara säga tack.
Jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort utan er. Även om det fanns dagar då jag hatade er för att ni älskade mig. Så var det just därför jag älskade er. Ni såg förbi mina undanflykter och mina försök att inte behöva ta itu med saker, ni slutade inte älska mig bara för att jag misslyckades gång på gång. Tack för det.
Ni har alla hjälpt mig. Oavsett om ni finns för mig nu eller inte, så har ni räddat mig många gånger. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna visa hur tacksam jag är och kanske går det inte att visa den enorma tacksamheten jag känner. Det är ni, som hjälpte mig att inse att jag försökte hålla ihop någonting som inte var hälsosamt. Varken för mig eller er. Tack för att ni fått mig att ta tag i livet och framförallt i skolan. Tack för att ni trodde på mig även fast mitt tvivel byggde hinder framför mig. Tack för att ni räddade mig när jag som mest behövde bli räddad.
